Resultat Midnattsloppet 2011

JAG ÄR EN LYCKLIG MAN!

Vilket lopp! Vilken publik! Vilka artister! Vilken stämning!
Till en början kändes det segt. Starten blev förskjuten tio minuter och min pepp var inte på eftersom jag inte trodde jag skulle kunna genomföra loppet. Men sen hände något. Starten gick, jag började springa och fick feeling. Såg min sparringpartner löpa i snabb stabil fart. Jag ville säga till honom att sakta ned men han hade koll på läget och jag kom inte fram till honom i trängseln. Så jag pinnade på, 1 km, 2 km, 3 km. NU började jag förstå att det här kanske skulle gå vägen. Showerna duggade tätt, folk runtomkring flåsade mer än jag och alla människor som var ute på stan för en svängom agerade publik. Söder söder söder, vackra älskade söder. Söders höjder är en utmaning värd att ta sig an. Det är svårt att sätta fingret på men det är någonting speciellt med midnattsloppet.


Jag gick i mål på 45:27. Ingen tid att skryta med men jag är så himla glad. Jag förstår inte hur det gick till, att det gick men det gjorde det.

Jag har sedan hinderbanan, efter runrundan, inte kunnat springa mer än ett par kilometer i sträck utan att behöva stanna och gå. Men idag gjorde jag det, 10 km utan att stanna.

Jag har Fredrik, Rehband och Stadium att tacka för det. Idag handlade jag i ren desperation ett Rehband knästöd, efter tips från Fredrik. Jag kollade in löplabbets hemsida och de hade två modeller där, jag ville ha den dyrare modellen för den verkade bättre. Gick till löplabbets butik, där fanns den inte. Inte heller i tjejbutiken. Blev rekommenderad att gå till sjukvårdsprylsaffären längre upp på kungsgatan. Den var stängd. Kanske apoteket? Nej. Okej, men Runners Store? Nepp.

..vad gör man? Jo man går till de stora monstren till sportbutiker. Jag gick till Stadium, som är den officiella sponsorn till årets midnattslopp, och de levererade! Här är vad jag köpte:

Min räddande ängel, Rehband knäskydd modell 7754

Jag försökte böja mitt skadade högerben så lite som möjligt och det fungerade. Jag sprang loppet "med ett ben". Känningarna kom några gånger, speciellt i nedförsbackarna då jag fick hålla tillbaka rejält och se mig själv bli omsprungen men på raksträckorna fungerade det riktigt bra och jag kunde bitvis ta ut löpsteget på riktigt.

Jag missade 9 km-skylten så när målbågen visade sig trodde jag att det var den. (Ja, fastän den blinkade så fint. Det var mycket som blinkade!) När jag kom så nära att jag kunde läsa vad det stod så var det ca 100 meter kvar. "Attans" tänkte jag men drog på gasen och sprintade förbi ALLA. Folk i publiken fällde kommentarer som "sådär ska det se ut" vilket boostar viljan något enormt och jag lyckades flyga fram till mållinjen och kunde sedan bromsa in med en våg av eufori sköljandes över mig. Äntligen fick jag min fix av endorfiner. Lyckan total!

Hopp om livet och höstens lopp är tillbaka på kartan. Är jag inte för trasig imorgon så ska jag ta upp löpträningen på riktigt igen, nu med knästöd från Rehband.

Sprang du midnattsloppet, hur kändes det?