Man måste älska tidiga mornar. Inte de där när man bara vill ligga kvar, sova mer. Utan de när du är vaken och inte kan sova fastän du vet att du borde. Då kan man finna livskvalité i morgonens stilla skönhet. Du går ut innan solen går upp. Känner doften av den våta daggen och delar förvånade blickar med en koltrast på jakt efter frukost, båda undrar vad den andra gör vaken såhär dags.
Vaknade tidigt. Försökte somna om. Gjorde en kopp te och satte på en ljudbok men tankarna flög iväg, koncentrationen på annat håll. Slängde en blick på löpskorna. Ska jag?
I lurarna spelar Melissa Horn. Som en variant av Lars Winnerbäck med smarta tankar om relationer och livet, akustiskt gitarrplock blandat med storstadsromantik. Måsarnas melankoliska skri når igenom och skapar en extra dimension i musiken. När jag inte kommer så långt varje träningstillfälle vill jag komma ut oftare än jag kanske borde. Är det dumt? Kanske det, men fullt nödvändigt för välmåendet så det får gå. Jag testade ett av stadens utomhusgym. Inget revolutionerande men visst, jag röstar för.
Löpningen har blivit en del av livet, jag vill ha den där. Intet betungande är den, en frihet i samhällets inomhussittandes bojor. Jag trivs med löpningen. Flugan i munnen stör inte så mycket längre, bara att spotta ut. En tyst vän de gånger man finner sig vara själv i en storstad.
Det är tidig morgon i Stockholm, solen har ännu inte gått upp över stadshuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar