Fan vad kul det va!

Det är känslan jag tar med mig från igår.

Jag vill börja med att tacka för alla gratulationer - här på bloggen, sms, på telefon och inte minst på facebook. Jag vill även tacka alla som trotsade det kalla vädret och kom ut och hejade. Min mor och Anders, Min far, Min bror, Cissi, Min syster Emma, Min brorsson Adrian, Fia. Jag hejade tillbaks på er jag såg, var det någon jag missade? Ett heders-tack till Anders som med livet som insats sprängde sig in bland klungorna för att leverera energigel till mig.


Undertecknad på väg mot målgång på Stockholm Stadion. Ser ut som att jag avslutade loppet i klassisk hällöpningsstil


-VARNING FÖR LÅÅNG LÄSNING OCH TRÄNINGSNÖRDERI-

Exaktare än SL.
Klockan 10:00 lämnade jag entrédörren till min bostad. Jag satte mig på samma T-bana som Petra Månström, jag kände att det måste vara ett gott tecken.

Musikmässigt var loppet en katastrof! Jag tog av mig lurarna när jag såg folk i publiken för att höra om de hejade och i vissa fall växla några ord. Redan vid strandvägen första varvet åkte skumgummikudden av från högra hörluren när jag tog ut den ur örat. "Det händer inte..!" tänkte jag. Jag har sportlurar som man säkrar i öronsnäckan så det är inte det att de åker ur. Däremot så krävs det en speciell vinkel mot hörselgången för att ljudet ska bli bra och den possitionen gick inte längre att ha på luren. Dessutom försvinner all bas utan skumgummit. Det var bara att plocka bort det från andra luren också och gilla läget, skränig musik och ett evigt tillrättande av lurarna. Som om det inte vore nog med det så kom nästa katastrof vid norrmälarstrand efter 32 km. Musiken upphörde. Det blev tyst. "Det är inte sant, nej nej nej nej" tänkte jag. Jag hoppades in i det sista att det var radioskugga och att spotify skulle komma igång när internetteckningen blev bättre. Dumt tänkt då jag laddat listan som offlinelista till telefonen. Den var stendöd, batterierna slut. Innan västerbron. Lagom till utmaningen, sista milen.

Väl inför starten var tiden som vanligt knappare än man hoppats. Trängseln var stor när folk skulle ta sig från tunnelbanan till östermalms IP så det tog lite tid. Väl på plats skulle jag uppsöka informationsdisken vid nummerlappsutdelning då jag fått två tidtagningschip och behövde veta vilket som skulle användas. Självklart kö. När jag kom ut skulle jag fästa chippet på skon och bland all rutininformation som ekade ur högtalarna kom även ett riktigt bra tips. "Nu är det trettio minuter kvar till starten så det är dags att sluta vätska upp". Klockan var alltså elva och efter frukost är tipset att man ska dricka minst en liter sportdryck för att fylla på kroppens depåer. Däremot får man inget tips på hur man undviker att bli kissnödig under loppet. Nästa utrop berättade att man ska stå i startfållan en kvart innan. Jag hade alltså 15 minuter på mig att lämna in värdesaker och överdragskläder. Nu var det bråttom. 11:10 trycker jag i mig energikakan som jag borde ätit för tio minuter sen och det var förbannat vad törstig jag blev. Ingen tid att dricka, toalett! KÖ, Fan! Till pissoaren (ibland är man extra glad att man är kille)! Okej, mot startfållan. Shit, inte värmt upp, igen! Okej jogg till startfållan. Oj, här står folk och stretchar, jag gör dem sällskap. Dåligt att kallstretcha men jag ska ta det varligt. Stressstretch-aj! Försiktigt för f*n! Okej det här får duga. In i trängseln. Vänster sko sitter lösare än höger, det är chip-delen som är svår att dra åt. Gör om gör rätt. Trippelknut! Längre in i trängseln. Kompressionsstrumporna är inte uppdragna, kom igen, skärpning, fokus! Så. Femton minuter till start, gott om tid! På med spotifylistan, tre låtar som tar 15 minuter går igång, allt enligt planen. Telefonen reagerar lite långsamt. Tänk inte på det, den processar säkert någonting. Hur ska jag få en bättre startplats i den här trängseln, det går inte äns att armbåga sig fram. *Klappar händerna* när uppvärmaren befaller. Humöret stiger, det känns bra, känns roligt! Om jag går runt till vänster vid bajamajorna kan jag säkert mygla till mig en bättre placering. Stopp vid den öppna pissoaren. På med GPS, in i cardiotrainer. Rätta till kalsongerna under kompressionsshortsen under de blågula shortsen. Vi vill inte ha skavsår i grenen! Eminems loose yourself går igång, nu är det nära. "you only got one shot do not miss your chance to blow". Fokus på uppgiften, lugn och fin. Pang! ..ingenting händer, det står still!

En vågeffekt rör sig genom leden när starten har gått. Som bilar i en bilkö, varje bil skapar lite avstånd till nästa bil innan de börjar åka.

Nu rör det på sig men långsamt fram till startbågarna, därefter glesas det ut kraftigt. Massan är inte så dum ändå. Nu är vi över startlinjen, drar igång cardiotrainer och rösten i lurarna säger "Workout started" med Bon Jovi's energibomb Blood on Blood i bakgrunden. Fan, kan inte folk hålla till höger om de ska gå ut såhär lugnt, såsom upprepats otaliga gånger i högtalarna. Korsning valhallavägen: två vägval, svänga vänster här eller på andra sidan trädallén. Vi svänger med samma. INCOMMING! En kvinna har först valt första vänster och sedan alltså vänt om för att ta andra vänster!! Tvärnit, lättare ihopkörning och sedan vidare. Viftar bort irritationen. Förbi förbi förbi, trångt, upp på trottoaren du måste förbi det här skiktet av 4 h löpare. Plockar placeringar men hej, här är det igenkorkat. Det är farthållarna för 3:45 som i jämn takt, lagom avstånd från varandra och en massa massa anhängare tar upp hela valhallavägen med ett säkert fyra meter tjockt band av 3:45-löpare. Det är inte sant. Jag tittar på en medlöpare som precis som jag försöker komma förbi klumpen. I samförstånd tar vi oss upp på trottoaren, bland åskådare och barnvagnar. Det känns som en actionfilm när hjälten kör snabbt på trottoaren och gör allt han kan för att inte köra på någon. Tanken slår mig att det här har jag ju faktiskt också tränat på. Hur många gånger har man inte kryssat mellan barnvagnar, lämnat svängrum för pensionärer och hoppat över hundkoppel då hunden utan förvarning vänder 90 grader och på ett ögonblick sträckt ut jojjokopplet tre meter över hela gångbanan. Incomming! En åskådare har tittat klart och vänder inte ont anande om på trottoaren och är plötsligt mitt framför oss. Tvärnit, han ser oss och vi kan springa vidare. Fan nu är farthållarna förbi oss igen. Några sprintmeter och nu tar trottoaren slut, snabbare, ner på vägen, akta de parkerade bilarna och DÄR är vi förbi farthållarna och som moln som skingrar sig på himmlen så är det plötsligt lättare att ta sig fram.

På väg ned mot strandvägen slog det mig hur törstig jag var. Jag hade pratat med min bror om hur han gärna fick lämna över en flaska vatten på strandvägen, andra varvet. Nu var jag bra sugen att försöka komma åt telefonen för att be honom lämna över den med samma. Slog bort tanken. Även på strandvägen fanns ett vägval, höger eller vänster om allén i mitten. Jag tog närmaste vägen, höger sida. Sjutton, brorsan skulle ju stå på vatten-sidan. Attans. Där springer någon genom öppningen i avspärrningarna, jag följer honom. Ah, avspärrningsband på den här sidan om allén. Hopp! *suck* Kan jag sluta göra konster nu, har ett marathon att springa. Hur som helst, det var värt för nu kom jag rätt. Börjar hitta flytet och börjar scanna av publiken. Först får jag lite oväntat syn på min mor med man, mamma försöker fota, undrar om hon hann. Men pappa och Där är de, fan vad kul, upp med händerna och visa dig! Vinkar vinkar och till sist får de syn på mig! Tjo och tjim i någon sekund och sedan förbi. Fan vad kul! Okej frammåt frammåt frammåt. Yes, vätskestation. Två muggar, en sportdryck, en vatten!

Efter strandvägen är minnet som bortblåst ända bort till västerbron. Bron kändes inte så farlig första varvet men jag tog det lugnt, är det ett tips som återkommer så är det att inte ta ut sig på väg uppför västerbron. Nedför var skönt, jag försökte att bromsa steget så lite som möjligt, böja på knäna, ha avslappnad fot och svagt frammåtlutad hållning - som jag tränat på. Det kändes skönt och nere vid rålis dansades det i carnevaldräkter.

Ca 2,5 mil senare, musikspelaren dog; Det var som att dra ned en rullgardin. Motivationen och krafterna försvann. Jag ville bara avbryta och sätta mig på trottoaren, det var inte lönt. Tjejen som jag "tävlat" med i över en mil, ända borta från gärdet, försvann bort. Jag kunde inte längre hålla uppe tempot. ..och snart kommer västerbron, om ett par kilometer.

Jag trodde nästan att det var slutspelat för min del men så tänkte jag om. Gick tillbaka till de gamla tankebanorna från lumpen. Man ger för fan inte upp! Gick tillbaka till vårens bloggande; välkomna monstret! våga grisa! Gick tillbaka till mitt eget inlägg om mental träning. Användandet av ett mantra, den del som inte behövs när man får kraften matad genom hörlurarna. I och med att tankegångarna gick tillbaka till militärtidens utmaningar plockade jag upp det första mantra som dök upp i huvudet - kust, kust, kustjägare. Jag var inte kustjägare i lumpen utan höll till på våningen under, men mantrat etsade sig fast efter att ha sett "Blod, svett och bajs - en film om kustjägarna". Och det fungerade, jag lyckades samla tankarna och fokusera på uppgiften! Mitt tidigare glada och upprymda ansiktsuttryck förvandlades till ett förvridet grin när jag började klättringen upp för västerbron. Någon sa att det var värt att gå uppför. Inte en chans, aldrig!! Börjar jag gå kommer jag inte kunna börja springa igen. Utan musiken i hörlurarna fick jag istället uppleva pulsen i den housemusik som spelades på västerbron, tjejen med visselpipan gjorde ett bra jobb och jag klarade att kämpa mig upp. Nedför gick bra och jag tänkte mycket på uppmaningen "många springer sönder lårmusklerna på vägen ned för västerbron". Förbi carnevaltjejerna, och strax därefter vätskekontroll.

Vid 35 km-vätskekontrollen hände något som var den gedignaste moralbooster man tänka sig kan. Mannen med micken berättade för publiken att "här kommer fortfarande löpare från det absoluta toppskicktet med tider runt 3:15.". Jag hade anat 3:15-ballongen dryga 100 meter fram när jag sprang på södermälarstrand, just innan musiken dog. Hans kommentar gjorde mig så jävla glad och jag kände hur fighting-spiriten fick ett nytt grepp om tankarna. Han fortsatte med att fråga vilka som sprang för första gången, jag och ett par till räckte upp handen - publiken applåderade. Vilken känsla.

Nästa motivationspunkt, delmål, var överlämnandet av energigel/vatten från mammas man. Här någonstans tröttnade jag på mitt mantra och gick över till "Jag vill, jag kan". Andningen var jämn och som jag ända sedan ungdommen gjort - inandning under två steg, utandning under två steg. Nu la jag på mantrat, "jag vill" under inandning och "jag kan" under utandning.

Energigelen lämnades över hyffsat smidigt, dock blev jag överraskad av att mors man stod på andra sidan vägen den här gången mot första varvet. Jag hoppade över coca cola-vätskekontrollen men sötslisket fick jag ta del av ändå. En bekant hejjade vid stadshuset och sekunder därefter kände jag hur tunga fötterna blev när skorna klistrades fast i asfalten tack vare colan. Det här fortsatte någon kilometer tills jag äntligen kunde springa igenom en vattenpöl från en av duscharna.

Vätskekontroll, nu tog jag bara energidryck, skippade vattnet. Benen var trötta men jag kunde inte avgöra om väggen var sprängd eller om den skulle dyka upp vilken sekund som helst. Därför gjorde jag i det här läget allt för att ha en fortsatt ström av snabba kolhydrater till musklerna. Ända sedan djurgården, 1,5 mil tillbaka, kände jag början till krampkänningar i vänster baksida lår. Urlakande av mineraler är en av anledningarna till kramp vilket också gjorde att jag stod över vattnet, jag hade druckit duktigt hela loppet.

Upp på torsgatan och nu var det tungt. Mellan husen kom kraftiga kastvindar och jag försökte hitta någon att ta rygg på men alla sprang för långsamt. Jag fick pressa mig igenom byarna och här trängde faktiskt loppets enda tår fram från ögonvrån. Det kanske var vinden.

Nu var det inte långt kvar, "snart har du genomfört ett marathon, skitsamma vad du ligger på för tid, fortsätt bara, fortsätt!" strömmade genom huvudet. Benen började bli stumma men jag försökte tänka på löptekniken. Kaxig hållning, hög höft, framfotslandning och det som verkligen visade sig göra skillnad var att lägga fokus på att lyfta benen snarare än att skjuta ifrån kroppen. Höftböjjarna var inte alls så stela som övriga muskler. Jag tror tipset är från Szalkai, ett av otaliga tips, all cred och respekt till honom.

Slutet av loppet malde jag bara på, de sista hundra metrarna var låånga. Jag såg stadion men kom aldrig fram kändes det som och när jag kom fram skulle jag dessutom runda hela stadion. Jag försökte känna efter lite i spurtbenen men kom snabbt fram till att jag inte skulle ta mig i mål om jag spurtade för tidigt så jag fortsatte att i målmedveten takt sakta plocka placeringar i slutet. Äntligen!! Inne på mäktiga stadion, mjuk löparbana under fötterna. Jag lokaliserade målet och bestämde mig att nu är det dags. Spurten, min absoluta favvo över allt annat. "Här ska plockas placeringar" tänkte jag och började skörda. Fan jag måste gå om i yttervarvet, det blir längre sträcka. Skitsamma, du är nästan i mål så det är bara att kötta! Så jag löper på.

Fem meter innan mål, eller om det var tio - precis när jag springer om en person för en sista pinne - så är det någon som springer om mig. "Det är inte sant" hinner jag tänka, "vilken förnedring!" och sen "Nej nu jävlar, MAX!! ALLT!!!" så jag lägger om det snabba löpsteget till ett maxat sprintsteg i stil med Michael Johnsson (ni vet hundrameterslöparen som va grym någon gång på slutet av nittiotalet, han hade en speciell hållning som var väldigt bakåtlutad) och jag tar tillbaka min 1029:e placering två eller kanske en meter innan mållinjen och den placeringen är den jag är stoltast över. Jag försvarade min borg in i det sista, man plockar fan inte mig på mållinjen eller spurten för den delen och det bevisade jag än en gång. Jag har hittils aldrig blivit omsprungen på spurten och det är något jag tänker försvara med allt jag har.



Det finns så mycket mer att skriva men jag ger mig här för nu. Ett sista tack till arrangörerna, alla ungdomar som arbetade som funktionärer och gjorde ett kanonjobb för att vi som deltog skulle få en minnesvärd marathonupplevelse. Tack till all publik, det var verkligen slående mycket folk nästan hela vägen. Tack till alla band och uppträdanden utefter banan, ni var verkligen pricken över i:et.

Resultat Stockholm Marathon 2011

Gick i mål på 3:15:19 och plats 1029 av 11842 startande män. Jag är fantastiskt nöjd!

Hela storyn imorrn!

ASICS Stockholm Marathon 2011

Snart ska jag utsätta kroppen för en våldsam prövning. Jag är förväntansfull inför vad komma skall. Benen kommer att fortsätta springa för att jag tvingar dem till det medan varenda impuls och instinkt säger att det räcker. Jag är förväntansfull inför känslan, kommer jag att uppleva någonting nytt? Väggen är jag bekant med men den här gången handlar det inte om att sluta springa när den dyker upp. Idag ska jag krossa väggen och välkomna monstret!


Jag kom i säng strax efter midnatt. 04:40 tyckte min kropp att jag sovit klart. Hellre det än att man vaknar av klockan mitt i den skönaste dröm.

De goda nyheterna är att jag känner mig mer frisk än igår. De dåliga är att höften känns av. En fotbollsspelare i landslaget uttryckte sig något liknande såhär: när du avgör om du ska delta i en match eller inte handlar det om att du är mer eller mindre skadad. Du kommer aldrig vara fullständigt frisk eller hel.

Så jag har bestämt att jag är matchduglig till den graden att jag inte behöver korrigera min måltid. 3:20:00 står fast. Klarar jag den tiden har jag chans att hamna i topp 1000. Det vore häftigt.

Jag har druckit te, tagit en kolhydrat/proteindrink, druckit kaffe, sedan duschat och efter det ätit frukost. Det blev en tallrik cornflakes med lite müsli som strössel och en stor matsked blåbärssylt. Breakfast of champs!

Ni känner igen mig på den vita t-shirten och de blågula shortsen. Ha en bra dag, vi ses i stan!

Nu kör vi!

Nu är det nära, riktigt nära. Var på pastaparty idag. Blev starstruck av Anders Szalkai som var där. ;) God mat. jag fick två chip att sätta på skon, man ska ha ett. Så det får jag fixa imorgon, attans.

Ont i halsen idag också, känns inte roligt men jag håller hoppet uppe och hoppas på det bästa för morgondagen.

Tävlingsspellistan för marathon är klar. Första tre låtarna är pepplåtar som jag sätter igång en kvart innan start för att få tankarna i rätt bana. Sen startar vi med lite peppande sköna uppvärmningslåtar som går över till de vanliga långdistanslåtarna. Jag har försökt sätta dem i ordning för att fånga känslan för varje låt och att de bildar som en story. Jag har sprängt in låtarna från Rocky IV-soundtracket jämt över listan för att hela tiden komma tillbaka till fighting-spiriten om den skulle komma på glid under någon av låtarna. I slutet har jag laddat med lite tuffare låtar som manar fram mer adrenalin än de tidigare för att kunna kämpa ända in i stadion. Jag skrev tidigare hur jag skulle kunna köra med bara Guns N' Roses i lurarna, jag har iallafall fått med fem Gunslåtar.

Nervositeten tränger på så jag ska fokusera på uppgiften men inte så mycket att jag inte kan sova ikväll. Vi får se hur det går.

Det är nu det gäller. All träning. Genom snöstorm, intervaller på blankis, höftskada, knäont, benhinnor, illamående, köttat, lidigt. Naturupplevelser, runners high, njutit, kämpat, klarat mål, slagit personbästan, mått bra och älskat fighten.

Det är nu det gäller, nu jävlar, nu kör vi!!

Att vila sig i form

Jag känner mig lite krasslig, som att förkylningen lurar runt hörnet, väntar på rätt tillfälle att ta sig in. I torsdags och fredags gjorde arbete och nöje att jag var utomhus på kvällarna i alldeles för lite kläder och blev kall. Inte bra för immunförsvaret. Så nu är det fight, jag har köpt upp mig på echinagard och gör vad jag kan för att vila mig i form.

Det här leder tyvärr till att jag missar uppladdningsträningen nu sista veckan men det borde inte spela någon större roll för resultatet tycker jag, så länge jag håller mig frisk.

Idag startar kolhydratladdningen. Jag kör den enklare varianten, utan tömning, för att garantera att immunförsvaret inte ska stå med öppen dörr för den lurande infektionen att valsa in med fri lejd. Jag fyller maten med pasta och vitargo så mycket och ofta jag bara kan.

Jag har gått igenom banan i huvudet ett otal gånger, studerat banprofilen och kört igenom banan på google earth för att ha full koll på vad komma skall. Den mentala uppladdningen får dock vänta tills jag känner mig 100 och vet att jag kan prestera max på loppet. Slängar av tankar i stil med "snart gäller det, snart är det dags" dyker upp i huvudet men jag låter dem sväva vidare. Imorgon ska jag börja fånga in tankarna och fokusera på dem, låta dem förankras och gro i hjärnbalken.

..men just nu låtsas jag som inget, som att livet är semester, en söndagspromenad. Just nu vilar jag mig i form.

Hur laddar du inför marathon?

Facebookeventet

I år är 20651 löpare från hela världen anmälda till Stockholm marathon. Kom in till stan och heja oss de 42195 metrarna i mål! Musik och aktiviteter utefter banan. TV 4 direktsänder med start 11:15. Målgång från ca kl.13.45 på Stockholms Stadion.

Deltagare som åskådare, delta i evenemanget på facebook!

Redan!

Idag kom de två paken från startfitness.co.uk, england. Jag hade bland annat beställt ett par trailskor som det blir skogslöpning i senare i sommar men ännu roligare var det att få tävlingsskorna. Det blev ett par Saucony Fastwitch 5, gröna sådana. Jag älskar detaljen att det står "I'M WINNING" under hälen på ena och "U R LOSING" under hälen på den andra, för motståndaren bakom att läsa för varje steg jag tar. Anledningen till att jag valde just dessa skor är att de har lite pronationskilar till skillnad från de flesta andra tävlingsskor.




Jag måste snart bestämma mig vilken tid jag ska försöka uppnå på maran och det är inget lätt beslut kan jag meddela. Alternativen som kvarstår är 3:20:00 eller 3:15:00. Fem minuters skillnad men dessa få sekunder per kilometer (4:44 mot 4:37) kan vara helt avgörande för ifall jag ligger under eller över mitt tröskelvärde då mjölksyra ansamlas i muskeln. Mjölksyra är en nedbrytande slaggprodukt som gör att muskeln mer och mer tappar nervkontakt när den ansamlas. Tänk dig när du sitter i jägarställning (står mot en vägg med benen i 90 grader), till slut kommer du ramla. Inte för att energin i muskeln är slut utan för att mjölksyrahalten blivit så hög att nervimpulserna inte längre når fram och berättar för muskeln att den ska dra ihop sig. Springer jag för snabbt kan det varra kört efter 25-30 km och sista milen går ofantligt långsamt. Eller så går det, det är trots allt tävling och jag kommer ha formtoppat. Vatten och energi finns att fylla på utmed hela banan.

Hur som helst! Nu har jag fått hem mina tävlingsskor som jag inte alls tänkt använda på maran utan mina superdämpade kayano 17 men nu har jag fått nya tankar i huvudet. TÄNK om jag skulle ta mina tävlingsskor på maran. Kanske skulle min tid bli så mycket bättre att jag skulle klara mig igenom tävlingen utan att bli skadad. Då kan jag satsa på 3:15. Men tänk om min, redan under träningspass på under 30 km, tidigare skadade höft skulle ta så mycket stryk av det stumma underlaget att jag skadar mig och måste avbryta och inte äns kommer i mål. Självklart självklart ska jag springa i mina väldämpade kayano 17 och satsa på 3:20. Eller ska jag det?

P.S.
Även om jag kört intervallträning idag så måste jag ta skorna på en testrunda när jag kommer hem ikväll, bara en kortis, det får jag väl? ;)
D.S.

Edit midnatt 19/5-11 00:00: Valet av skor var snabbt överstökat. Efter 1,5 km i tävlingsskorna så krampade lilltån. Skorna är nästan obekväma i maratonfart men wow vilken respons när man trycker på. Det blir milrekord i de där vill jag lova! Måste bara hinna springa in dem innan blodomloppet, hoppas inte återhämtningen efter marathon blir alltför lång. Jag räknar med 4-5 dagar.

Så kort och gott, jag springer marathon i Asics Kayano 17.

Vilka skor springer du marathon i?

Glädjerus och hopplöshet

Jag funderar ärligt på att slopa hela marathonspellistan jag gjort och rakt av lyssna på Guns N' Roses samling av de tre plattorna Appetite For Destruction/G N'R Lies/The Spaghetti Incident istället. Så mycket energi som det är i den musiken så har man så att det räcker och blir över. Vi får se hur jag gör men jag hade iallafall den musiken i öronen under dagens långpass och det var så förbannat bra!

Sista långpasset innan marathon! Jag sprang 27 km med 5 km farthöjning efter 19 km. Slog inofficiellt PB på halvmaradistansen på ca 98 minuter (inte mycket bättre men ändå!). Så långt kändes passet jättebra och motivationen var på topp och jag såg framför mig hur jag skulle få en riktigt fin tid på maran men sedan hände någonting. Musten gick ur mig totalt! Efter 23 km reste sig väggen framför mig, väldig och skrämmande. "Redan?!" tänkte jag. Benen var stumma och kändes fullständigt kraftlösa. De återstående fyra kilometrarna var riktigt jobbiga fastän de gick långsamt. Känslan efter passet var hopplöshet. Hur ska det här gå? Att över huvudtaget kämpa sig genom 15 kilometer till känns som en omöjlighet. Men det ska gå, det måste det.

SpringCross del 2/2

...fortsättning från föregående blogginlägg.

Starten går! Startar tidtagaren och nu är vi iväg. Tempot är inte alls så långsamt som ryktet sa utan kommer snabbt upp i lite högre hastighet än jag borde men i denna stund är det precis vad jag vill ha. Gräsmatta - dike - väg och vipps är jag i skogen och klättrar upp för banans tuffaste backe. Försöker hålla igen men det går sådär. Och så nedför. (Nedförsbackarna har blivit mina stora fiender. Det tar väldigt mycket på krafterna att bromsa men släpper man bromsen rusar farten iväg väldigt snabbt och vill man då bromsa lite så springer man sönder både skenben, knän och lårmuskler.) Upp för nästa backe och ned och upp och ned. Så fortsätter det.

Pulsen slår snabbt i taket. Med adrenalinets hjälp kliver den lätt och ledigt upp över 170 och ser inte ut att vilja komma ned (det är mycket ovanligt att jag får upp den så högt under träning). Efter bara ett par kilometer känner jag det som jag fasat för. Framsidan av smalbenen, musklerna som lyfter foten uppåt, börjar fyllas med mjölksyra och det blir bara värre och värre. (Jag upplevde det här när jag sprang ett testlopp på milen, det slutade med att jag fick stanna och stretcha.) Stanna är inte ett alternativ mitt uppe i tävling, fan fan fan fan. Det finns bara en sak att göra, sänka farten. Så jag går ner i tempo och hoppas hoppas att mjölksyran ska lägga sig. Kanske kan jag få ner pulsen lite också tänker jag. Den snabba tredje kilometern gick på 4:17. Efter det sänker jag farten och fjärde går på 4:36 men det räcker inte. 5:16 hamnade femte kilometern på och nu börjar mjölksyran sjunka undan igen men till priset av att bli omsprungen av väldigt många. Inte en rolig känsla kan jag lova och moralen går i botten. Två till kilometer på ca 4:55 men nu har jag bara fem kilometer kvar så jag ger mig fan på att det är dags att höja igen, börja tömma resurserna. Åttonde kilometern är backig så 4:41 får duga men nu kommer ett flackare parti. Det är det här jag har tränat på så det är nu jag plockar placeringar och nionde kilometern landar på 4:09 utan större problem.

Jag rusar vidare in på sista kilometern med intensiv musik i lurarna. När jag kommer till det jag tror är den sista backen så sprintar jag upp, vipps två placeringar. Tji fick jag. Ännu en backe, fan! Nu går det långsamt, benen är riktigt stumma. Efter det nedförsbacke och nu märker jag att det inte äns är sista kullen jag är på. Raksträcka till sista kullen och sen backar backar igen. Ända trösten är att jag nu ser målet och därmed är säker på att det inte blir fler backar efter det här men det går tungt, små små snabba steg uppåt. Och nedför, usch. Tar det lite lugnt nedåt och blir omsprungen. "Dålig idé!" tänker jag och lägger om löpsteget till sprint. Det här är jag bra på, krama ut det sista. Genom lurarna och musiken hör jag publiken jubla när jag plockar fyra placeringar i spurten. Och där är jag i mål.



Resultat - 00:56:06 och guldmedalj. Även om jag egentligen velat göra större succé än så på årets första lopp så får jag vara nöjd. Personliga kravet var att komma i mål på under 60 minuter och det uppfyllde jag med lätthet så det är bara att ta med sig erfarenheterna och gå vidare till nästa utmaning, marathon.

Så vad har jag lärt mig?
-Skydda dig från solen när du väntar på att få starta.
-Värm upp i god (!) tid innan start och se till att hinna stretcha.
-Det går att komma igen! Tjura inte över tappade placeringar utan sakta ned, gör kroppen redo för nya tag precis som under intervallträning. Kroppen kan sparka bakut efter att du chockat den med en rivstart så sakta ned och ladda om. Sen tar du tillbaka placeringarna, det är ingen söndagspromenad du är på!
-Var kall, tagga ned vid starten. (men inte för mycket, du måste kunna ta fram fightern i dig senare i loppet) Det är svårt att få en känsla för hur snabbt det går och hur mycket kroppen orkar när pulsen går på max pga adrenalinutsöndring. När adrenalinet så småningom klingar av är risken att man brännt så mycket krut i början att benen inte orkar i slutet.

I övrigt så gick det bättre att dricka den här gången än på halvmaran förra året. Nu satte jag inte drycken i vrångstrupen utan såg till att sluta andas innan jag drack. Däremot är tajmingen fortfarande dålig för när i steget jag ska dricka så det var mycket powerade som hamnade i ögon, näsborrar och på tröjan. Men ingen hosta!

När det kommer till musiken är jag hyffsat nöjd med min spellista. Det enda jag kände var att jag iaf kunde lagt in EN låt som inte triggar adrenalinsprutan, för dynamik och återhämtning under loppets mittparti. Tävlingslistan för marathon kommer däremot vara uppbyggd på ett helt annorlunda sätt så det problemet kommer inte finnas.

Vilken helg! SpringCross del 1/2

Med tjugo minuter till start tyckte jag att jag hade gott om tid att göra de sista förberedelserna. Kände mig lite yr efter två timmars hejande i solgasset, jag går och fyller på vattenflaskan för några sista klunkar innan start. Efter det, bajamajakön. Tömmer blåsan för att sedan gå och ta av överdragskläderna. Till min fasa såg jag då hur startfållan fyllts till bredden på bara några minuter. Nu fick jag bråttom: fästa pulsband, mobilarmband och hörlurar samt knyta skorna och sedan snabbt till starten. Friskisinstruktörerna är i full gång med sin hurtiga uppvämning. Fem minuter till start.

Genom löparnas friskisrörelser armbågar jag mig fram för att få en bättre startplacering. Ryktena går om hur långsamt första kilometern kan gå om man startar för långt bak i stora klungan. Fipplade igång spotify, fyra minuter till start. På med Eye of the tiger och sedan till CardioTrainer (min tidtagnings-, gps- och pulsmätningsapp). Läser av pulsmätaren, 150!! Då har jag inte ens börjat värma upp än (min långdistanspuls brukar ligga på 161). Okej fokus. Uppvämning, hopp studs. Det är så trångt, jag kan knappt röra mig! Helvete. Finns det mer plats någon annanstans? Nej. Okej, tripp och röreler på stället. Nu har det väl gått fyra minuter?

"Tio sekunder till start" Ekar det i högtalarna. "Fem". "Fyra". "Tre". "Två". "Ett".

PANG!


fortsättning följer...

Game Day - SpringCross

Då är vi där, idag börjar årets tävlingssäsong. 13:50 går starten för herrar 12 km ute vid frescati. Vädret kunde inte bli bättre, strålande solsken och småkyligt i luften. Alla förberedelser är gjorda; nummerlappen uthämtad, skorna nysnörade, kaffet är drucket, spellistan laddad. Det enda som saknas är företagets tävlingströja som jag ska åka och hämta nu.

Nu kör vi!

Max 60 minuter

Tävlingsspellistan för SpringCross är klar med noga utvalda låtar minut för minut. Den är 61 adrenalinstinna minuter lång, jag tänker springa i max 60 minuter.

Tyvärr finns tre av låtarna inte tillgängliga på spotify så för att få dem på telefonen måste du lägga till dem själv genom att först ha dem som filer på datorn, låta spotify på datorn hitta filerna och slutligen koppla upp din telefon till samma nätverk som datorn så kommer de automatiskt föras över. Mycket fiffigt. Hör av dig om det blir problem så ska jag hjälpa så gott jag kan.

Låtarna som inte finns med är "Jennifer Saunders - Holding Out For A Hero", "In Flames - Disconnected" och "Metallica - Fuel".

Lycka till!


Du hittar listan här.

Hej benhinnor!

Då har man snart gått igenom alla de vanligaste löparskadorna då, ni vet jag samlar ju. Nu är det bara hälsenan kvar att ha ont i så det tänkte jag fixa imorgon, då ska jag nämligen spela badminton. Sen är samlingen komplett, heja!

Som ni vet bytte jag skor för drygt en vecka sedan och som ett brev på posten har jag nu ont på insidan om höger smalben, ca 5-10 cm upp från fotknölen. Kan inte vara annat än en begynnande benhinneinflammation. Jag har inte haft det förut så helt säker kan jag inte vara. Jag hoppas på det bästa men efter morgondagens badmintonmatch ska jag ligga lågt och bara vila benen fram till springcross på lördag. Eftersom steget blir lite annorlunda i nya skor finns det risk för att vissa muskler belastastas lite mer än de är vana vid vilket antagligen är det som hänt mig. Jag tycker inte att vi ska oroa oss alltför mycket än men jag drar igång en voltarenkur på tre dagar.

Statistik: jag sprang 230 km under april månad (månadsrekord) med ett veckorekord på 83 km och längsta pass 30km (ej rekord).

Det här blir sista veckan med riktigt tuff träning innan det är dags att trappa ned för att komma i form till loppet. Jag hoppas hoppas att jag kan köra ett rekordlångt långpass på söndag, dagen efter SpringCross.

Håll tummarna för mig!