Starten går! Startar tidtagaren och nu är vi iväg. Tempot är inte alls så långsamt som ryktet sa utan kommer snabbt upp i lite högre hastighet än jag borde men i denna stund är det precis vad jag vill ha. Gräsmatta - dike - väg och vipps är jag i skogen och klättrar upp för banans tuffaste backe. Försöker hålla igen men det går sådär. Och så nedför. (Nedförsbackarna har blivit mina stora fiender. Det tar väldigt mycket på krafterna att bromsa men släpper man bromsen rusar farten iväg väldigt snabbt och vill man då bromsa lite så springer man sönder både skenben, knän och lårmuskler.) Upp för nästa backe och ned och upp och ned. Så fortsätter det.
Pulsen slår snabbt i taket. Med adrenalinets hjälp kliver den lätt och ledigt upp över 170 och ser inte ut att vilja komma ned (det är mycket ovanligt att jag får upp den så högt under träning). Efter bara ett par kilometer känner jag det som jag fasat för. Framsidan av smalbenen, musklerna som lyfter foten uppåt, börjar fyllas med mjölksyra och det blir bara värre och värre. (Jag upplevde det här när jag sprang ett testlopp på milen, det slutade med att jag fick stanna och stretcha.) Stanna är inte ett alternativ mitt uppe i tävling, fan fan fan fan. Det finns bara en sak att göra, sänka farten. Så jag går ner i tempo och hoppas hoppas att mjölksyran ska lägga sig. Kanske kan jag få ner pulsen lite också tänker jag. Den snabba tredje kilometern gick på 4:17. Efter det sänker jag farten och fjärde går på 4:36 men det räcker inte. 5:16 hamnade femte kilometern på och nu börjar mjölksyran sjunka undan igen men till priset av att bli omsprungen av väldigt många. Inte en rolig känsla kan jag lova och moralen går i botten. Två till kilometer på ca 4:55 men nu har jag bara fem kilometer kvar så jag ger mig fan på att det är dags att höja igen, börja tömma resurserna. Åttonde kilometern är backig så 4:41 får duga men nu kommer ett flackare parti. Det är det här jag har tränat på så det är nu jag plockar placeringar och nionde kilometern landar på 4:09 utan större problem.
Jag rusar vidare in på sista kilometern med intensiv musik i lurarna. När jag kommer till det jag tror är den sista backen så sprintar jag upp, vipps två placeringar. Tji fick jag. Ännu en backe, fan! Nu går det långsamt, benen är riktigt stumma. Efter det nedförsbacke och nu märker jag att det inte äns är sista kullen jag är på. Raksträcka till sista kullen och sen backar backar igen. Ända trösten är att jag nu ser målet och därmed är säker på att det inte blir fler backar efter det här men det går tungt, små små snabba steg uppåt. Och nedför, usch. Tar det lite lugnt nedåt och blir omsprungen. "Dålig idé!" tänker jag och lägger om löpsteget till sprint. Det här är jag bra på, krama ut det sista. Genom lurarna och musiken hör jag publiken jubla när jag plockar fyra placeringar i spurten. Och där är jag i mål.
Resultat - 00:56:06 och guldmedalj. Även om jag egentligen velat göra större succé än så på årets första lopp så får jag vara nöjd. Personliga kravet var att komma i mål på under 60 minuter och det uppfyllde jag med lätthet så det är bara att ta med sig erfarenheterna och gå vidare till nästa utmaning, marathon.
Så vad har jag lärt mig?
-Skydda dig från solen när du väntar på att få starta.
-Värm upp i god (!) tid innan start och se till att hinna stretcha.
-Det går att komma igen! Tjura inte över tappade placeringar utan sakta ned, gör kroppen redo för nya tag precis som under intervallträning. Kroppen kan sparka bakut efter att du chockat den med en rivstart så sakta ned och ladda om. Sen tar du tillbaka placeringarna, det är ingen söndagspromenad du är på!
-Var kall, tagga ned vid starten. (men inte för mycket, du måste kunna ta fram fightern i dig senare i loppet) Det är svårt att få en känsla för hur snabbt det går och hur mycket kroppen orkar när pulsen går på max pga adrenalinutsöndring. När adrenalinet så småningom klingar av är risken att man brännt så mycket krut i början att benen inte orkar i slutet.
I övrigt så gick det bättre att dricka den här gången än på halvmaran förra året. Nu satte jag inte drycken i vrångstrupen utan såg till att sluta andas innan jag drack. Däremot är tajmingen fortfarande dålig för när i steget jag ska dricka så det var mycket powerade som hamnade i ögon, näsborrar och på tröjan. Men ingen hosta!
När det kommer till musiken är jag hyffsat nöjd med min spellista. Det enda jag kände var att jag iaf kunde lagt in EN låt som inte triggar adrenalinsprutan, för dynamik och återhämtning under loppets mittparti. Tävlingslistan för marathon kommer däremot vara uppbyggd på ett helt annorlunda sätt så det problemet kommer inte finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar