Jag vill börja med att tacka för alla gratulationer - här på bloggen, sms, på telefon och inte minst på facebook. Jag vill även tacka alla som trotsade det kalla vädret och kom ut och hejade. Min mor och Anders, Min far, Min bror, Cissi, Min syster Emma, Min brorsson Adrian, Fia. Jag hejade tillbaks på er jag såg, var det någon jag missade? Ett heders-tack till Anders som med livet som insats sprängde sig in bland klungorna för att leverera energigel till mig.

Undertecknad på väg mot målgång på Stockholm Stadion. Ser ut som att jag avslutade loppet i klassisk hällöpningsstil
-VARNING FÖR LÅÅNG LÄSNING OCH TRÄNINGSNÖRDERI-
Exaktare än SL.
Klockan 10:00 lämnade jag entrédörren till min bostad. Jag satte mig på samma T-bana som Petra Månström, jag kände att det måste vara ett gott tecken.
Musikmässigt var loppet en katastrof! Jag tog av mig lurarna när jag såg folk i publiken för att höra om de hejade och i vissa fall växla några ord. Redan vid strandvägen första varvet åkte skumgummikudden av från högra hörluren när jag tog ut den ur örat. "Det händer inte..!" tänkte jag. Jag har sportlurar som man säkrar i öronsnäckan så det är inte det att de åker ur. Däremot så krävs det en speciell vinkel mot hörselgången för att ljudet ska bli bra och den possitionen gick inte längre att ha på luren. Dessutom försvinner all bas utan skumgummit. Det var bara att plocka bort det från andra luren också och gilla läget, skränig musik och ett evigt tillrättande av lurarna. Som om det inte vore nog med det så kom nästa katastrof vid norrmälarstrand efter 32 km. Musiken upphörde. Det blev tyst. "Det är inte sant, nej nej nej nej" tänkte jag. Jag hoppades in i det sista att det var radioskugga och att spotify skulle komma igång när internetteckningen blev bättre. Dumt tänkt då jag laddat listan som offlinelista till telefonen. Den var stendöd, batterierna slut. Innan västerbron. Lagom till utmaningen, sista milen.
Väl inför starten var tiden som vanligt knappare än man hoppats. Trängseln var stor när folk skulle ta sig från tunnelbanan till östermalms IP så det tog lite tid. Väl på plats skulle jag uppsöka informationsdisken vid nummerlappsutdelning då jag fått två tidtagningschip och behövde veta vilket som skulle användas. Självklart kö. När jag kom ut skulle jag fästa chippet på skon och bland all rutininformation som ekade ur högtalarna kom även ett riktigt bra tips. "Nu är det trettio minuter kvar till starten så det är dags att sluta vätska upp". Klockan var alltså elva och efter frukost är tipset att man ska dricka minst en liter sportdryck för att fylla på kroppens depåer. Däremot får man inget tips på hur man undviker att bli kissnödig under loppet. Nästa utrop berättade att man ska stå i startfållan en kvart innan. Jag hade alltså 15 minuter på mig att lämna in värdesaker och överdragskläder. Nu var det bråttom. 11:10 trycker jag i mig energikakan som jag borde ätit för tio minuter sen och det var förbannat vad törstig jag blev. Ingen tid att dricka, toalett! KÖ, Fan! Till pissoaren (ibland är man extra glad att man är kille)! Okej, mot startfållan. Shit, inte värmt upp, igen! Okej jogg till startfållan. Oj, här står folk och stretchar, jag gör dem sällskap. Dåligt att kallstretcha men jag ska ta det varligt. Stressstretch-aj! Försiktigt för f*n! Okej det här får duga. In i trängseln. Vänster sko sitter lösare än höger, det är chip-delen som är svår att dra åt. Gör om gör rätt. Trippelknut! Längre in i trängseln. Kompressionsstrumporna är inte uppdragna, kom igen, skärpning, fokus! Så. Femton minuter till start, gott om tid! På med spotifylistan, tre låtar som tar 15 minuter går igång, allt enligt planen. Telefonen reagerar lite långsamt. Tänk inte på det, den processar säkert någonting. Hur ska jag få en bättre startplats i den här trängseln, det går inte äns att armbåga sig fram. *Klappar händerna* när uppvärmaren befaller. Humöret stiger, det känns bra, känns roligt! Om jag går runt till vänster vid bajamajorna kan jag säkert mygla till mig en bättre placering. Stopp vid den öppna pissoaren. På med GPS, in i cardiotrainer. Rätta till kalsongerna under kompressionsshortsen under de blågula shortsen. Vi vill inte ha skavsår i grenen! Eminems loose yourself går igång, nu är det nära. "you only got one shot do not miss your chance to blow". Fokus på uppgiften, lugn och fin. Pang! ..ingenting händer, det står still!
En vågeffekt rör sig genom leden när starten har gått. Som bilar i en bilkö, varje bil skapar lite avstånd till nästa bil innan de börjar åka.
Nu rör det på sig men långsamt fram till startbågarna, därefter glesas det ut kraftigt. Massan är inte så dum ändå. Nu är vi över startlinjen, drar igång cardiotrainer och rösten i lurarna säger "Workout started" med Bon Jovi's energibomb Blood on Blood i bakgrunden. Fan, kan inte folk hålla till höger om de ska gå ut såhär lugnt, såsom upprepats otaliga gånger i högtalarna. Korsning valhallavägen: två vägval, svänga vänster här eller på andra sidan trädallén. Vi svänger med samma. INCOMMING! En kvinna har först valt första vänster och sedan alltså vänt om för att ta andra vänster!! Tvärnit, lättare ihopkörning och sedan vidare. Viftar bort irritationen. Förbi förbi förbi, trångt, upp på trottoaren du måste förbi det här skiktet av 4 h löpare. Plockar placeringar men hej, här är det igenkorkat. Det är farthållarna för 3:45 som i jämn takt, lagom avstånd från varandra och en massa massa anhängare tar upp hela valhallavägen med ett säkert fyra meter tjockt band av 3:45-löpare. Det är inte sant. Jag tittar på en medlöpare som precis som jag försöker komma förbi klumpen. I samförstånd tar vi oss upp på trottoaren, bland åskådare och barnvagnar. Det känns som en actionfilm när hjälten kör snabbt på trottoaren och gör allt han kan för att inte köra på någon. Tanken slår mig att det här har jag ju faktiskt också tränat på. Hur många gånger har man inte kryssat mellan barnvagnar, lämnat svängrum för pensionärer och hoppat över hundkoppel då hunden utan förvarning vänder 90 grader och på ett ögonblick sträckt ut jojjokopplet tre meter över hela gångbanan. Incomming! En åskådare har tittat klart och vänder inte ont anande om på trottoaren och är plötsligt mitt framför oss. Tvärnit, han ser oss och vi kan springa vidare. Fan nu är farthållarna förbi oss igen. Några sprintmeter och nu tar trottoaren slut, snabbare, ner på vägen, akta de parkerade bilarna och DÄR är vi förbi farthållarna och som moln som skingrar sig på himmlen så är det plötsligt lättare att ta sig fram.
På väg ned mot strandvägen slog det mig hur törstig jag var. Jag hade pratat med min bror om hur han gärna fick lämna över en flaska vatten på strandvägen, andra varvet. Nu var jag bra sugen att försöka komma åt telefonen för att be honom lämna över den med samma. Slog bort tanken. Även på strandvägen fanns ett vägval, höger eller vänster om allén i mitten. Jag tog närmaste vägen, höger sida. Sjutton, brorsan skulle ju stå på vatten-sidan. Attans. Där springer någon genom öppningen i avspärrningarna, jag följer honom. Ah, avspärrningsband på den här sidan om allén. Hopp! *suck* Kan jag sluta göra konster nu, har ett marathon att springa. Hur som helst, det var värt för nu kom jag rätt. Börjar hitta flytet och börjar scanna av publiken. Först får jag lite oväntat syn på min mor med man, mamma försöker fota, undrar om hon hann. Men pappa och Där är de, fan vad kul, upp med händerna och visa dig! Vinkar vinkar och till sist får de syn på mig! Tjo och tjim i någon sekund och sedan förbi. Fan vad kul! Okej frammåt frammåt frammåt. Yes, vätskestation. Två muggar, en sportdryck, en vatten!
Efter strandvägen är minnet som bortblåst ända bort till västerbron. Bron kändes inte så farlig första varvet men jag tog det lugnt, är det ett tips som återkommer så är det att inte ta ut sig på väg uppför västerbron. Nedför var skönt, jag försökte att bromsa steget så lite som möjligt, böja på knäna, ha avslappnad fot och svagt frammåtlutad hållning - som jag tränat på. Det kändes skönt och nere vid rålis dansades det i carnevaldräkter.
Ca 2,5 mil senare, musikspelaren dog; Det var som att dra ned en rullgardin. Motivationen och krafterna försvann. Jag ville bara avbryta och sätta mig på trottoaren, det var inte lönt. Tjejen som jag "tävlat" med i över en mil, ända borta från gärdet, försvann bort. Jag kunde inte längre hålla uppe tempot. ..och snart kommer västerbron, om ett par kilometer.
Jag trodde nästan att det var slutspelat för min del men så tänkte jag om. Gick tillbaka till de gamla tankebanorna från lumpen. Man ger för fan inte upp! Gick tillbaka till vårens bloggande; välkomna monstret! våga grisa! Gick tillbaka till mitt eget inlägg om mental träning. Användandet av ett mantra, den del som inte behövs när man får kraften matad genom hörlurarna. I och med att tankegångarna gick tillbaka till militärtidens utmaningar plockade jag upp det första mantra som dök upp i huvudet - kust, kust, kustjägare. Jag var inte kustjägare i lumpen utan höll till på våningen under, men mantrat etsade sig fast efter att ha sett "Blod, svett och bajs - en film om kustjägarna". Och det fungerade, jag lyckades samla tankarna och fokusera på uppgiften! Mitt tidigare glada och upprymda ansiktsuttryck förvandlades till ett förvridet grin när jag började klättringen upp för västerbron. Någon sa att det var värt att gå uppför. Inte en chans, aldrig!! Börjar jag gå kommer jag inte kunna börja springa igen. Utan musiken i hörlurarna fick jag istället uppleva pulsen i den housemusik som spelades på västerbron, tjejen med visselpipan gjorde ett bra jobb och jag klarade att kämpa mig upp. Nedför gick bra och jag tänkte mycket på uppmaningen "många springer sönder lårmusklerna på vägen ned för västerbron". Förbi carnevaltjejerna, och strax därefter vätskekontroll.
Vid 35 km-vätskekontrollen hände något som var den gedignaste moralbooster man tänka sig kan. Mannen med micken berättade för publiken att "här kommer fortfarande löpare från det absoluta toppskicktet med tider runt 3:15.". Jag hade anat 3:15-ballongen dryga 100 meter fram när jag sprang på södermälarstrand, just innan musiken dog. Hans kommentar gjorde mig så jävla glad och jag kände hur fighting-spiriten fick ett nytt grepp om tankarna. Han fortsatte med att fråga vilka som sprang för första gången, jag och ett par till räckte upp handen - publiken applåderade. Vilken känsla.
Nästa motivationspunkt, delmål, var överlämnandet av energigel/vatten från mammas man. Här någonstans tröttnade jag på mitt mantra och gick över till "Jag vill, jag kan". Andningen var jämn och som jag ända sedan ungdommen gjort - inandning under två steg, utandning under två steg. Nu la jag på mantrat, "jag vill" under inandning och "jag kan" under utandning.
Energigelen lämnades över hyffsat smidigt, dock blev jag överraskad av att mors man stod på andra sidan vägen den här gången mot första varvet. Jag hoppade över coca cola-vätskekontrollen men sötslisket fick jag ta del av ändå. En bekant hejjade vid stadshuset och sekunder därefter kände jag hur tunga fötterna blev när skorna klistrades fast i asfalten tack vare colan. Det här fortsatte någon kilometer tills jag äntligen kunde springa igenom en vattenpöl från en av duscharna.
Vätskekontroll, nu tog jag bara energidryck, skippade vattnet. Benen var trötta men jag kunde inte avgöra om väggen var sprängd eller om den skulle dyka upp vilken sekund som helst. Därför gjorde jag i det här läget allt för att ha en fortsatt ström av snabba kolhydrater till musklerna. Ända sedan djurgården, 1,5 mil tillbaka, kände jag början till krampkänningar i vänster baksida lår. Urlakande av mineraler är en av anledningarna till kramp vilket också gjorde att jag stod över vattnet, jag hade druckit duktigt hela loppet.
Upp på torsgatan och nu var det tungt. Mellan husen kom kraftiga kastvindar och jag försökte hitta någon att ta rygg på men alla sprang för långsamt. Jag fick pressa mig igenom byarna och här trängde faktiskt loppets enda tår fram från ögonvrån. Det kanske var vinden.
Nu var det inte långt kvar, "snart har du genomfört ett marathon, skitsamma vad du ligger på för tid, fortsätt bara, fortsätt!" strömmade genom huvudet. Benen började bli stumma men jag försökte tänka på löptekniken. Kaxig hållning, hög höft, framfotslandning och det som verkligen visade sig göra skillnad var att lägga fokus på att lyfta benen snarare än att skjuta ifrån kroppen. Höftböjjarna var inte alls så stela som övriga muskler. Jag tror tipset är från Szalkai, ett av otaliga tips, all cred och respekt till honom.
Slutet av loppet malde jag bara på, de sista hundra metrarna var låånga. Jag såg stadion men kom aldrig fram kändes det som och när jag kom fram skulle jag dessutom runda hela stadion. Jag försökte känna efter lite i spurtbenen men kom snabbt fram till att jag inte skulle ta mig i mål om jag spurtade för tidigt så jag fortsatte att i målmedveten takt sakta plocka placeringar i slutet. Äntligen!! Inne på mäktiga stadion, mjuk löparbana under fötterna. Jag lokaliserade målet och bestämde mig att nu är det dags. Spurten, min absoluta favvo över allt annat. "Här ska plockas placeringar" tänkte jag och började skörda. Fan jag måste gå om i yttervarvet, det blir längre sträcka. Skitsamma, du är nästan i mål så det är bara att kötta! Så jag löper på.
Fem meter innan mål, eller om det var tio - precis när jag springer om en person för en sista pinne - så är det någon som springer om mig. "Det är inte sant" hinner jag tänka, "vilken förnedring!" och sen "Nej nu jävlar, MAX!! ALLT!!!" så jag lägger om det snabba löpsteget till ett maxat sprintsteg i stil med Michael Johnsson (ni vet hundrameterslöparen som va grym någon gång på slutet av nittiotalet, han hade en speciell hållning som var väldigt bakåtlutad) och jag tar tillbaka min 1029:e placering två eller kanske en meter innan mållinjen och den placeringen är den jag är stoltast över. Jag försvarade min borg in i det sista, man plockar fan inte mig på mållinjen eller spurten för den delen och det bevisade jag än en gång. Jag har hittils aldrig blivit omsprungen på spurten och det är något jag tänker försvara med allt jag har.
Det finns så mycket mer att skriva men jag ger mig här för nu. Ett sista tack till arrangörerna, alla ungdomar som arbetade som funktionärer och gjorde ett kanonjobb för att vi som deltog skulle få en minnesvärd marathonupplevelse. Tack till all publik, det var verkligen slående mycket folk nästan hela vägen. Tack till alla band och uppträdanden utefter banan, ni var verkligen pricken över i:et.